Veckans långpass, ett rent hel**** sista 8km

Trotts fleratlet försök till att få med mig min vän cissi på fredagens långpass misslyckades jag och var helt enkelt tvungen att springa själv. OK! Tänkte jag, jag måste ju lära mig springa själv någon gång och det är ju inte heller första gången jag springer ett helt långpass själv (Men andra gången ).

Övertygad och beslutsamt tog jag mig ut i fredags morse på vad jag hade tänkt skulle landa på 2,5 timmars runda, som max tid… Jag hade bestämt mig att jag skulle springa en viss distans, dock inte så långt som förra veckan. När jag hade ca 8km kvar fick jag en otroligt magknip som gjorde att jag fick sänka farten betydligt. Jag blev nervös och besviken men tänkte att det kanske skulle gå över och om det skulle bli värre skulle jag ta mig tillbaka med kommunaltrafiken. Magontet lättade lite efter ca 2km men hade fortfarande ont i magen, så fort jag ökade tempot kände jag att magen blev pyttelite värre. Jag vet inte om det var psyket som avgjorde det eller om det verkligen var den fysiska smärtan som gjorde att jag helt enkelt inte vågat öka tempot efter ett tag. Trotts att jag kom iväg själv samt att jag fullföljde mitt långpass kunde jag dock inte ta bort mina besvikelsekänslor som jag hade efter passet… Magbesväret satt dock i ett tag efter träningen, även efter måltiden så har ingen aning om vad som orsakat detta.

En sak är dock säker! Jag kommer inte glömma denna runda på ett tag, kanske kommer jag till och med komma ihåg denna runda på Marathon dagen och tänka att jag har tränat trotts jag haft ont och att det säkert kommer göra lite ont i magen den dagen jag springer Marathon också men det av andra skäl än vad jag tror att denna långpanna gav...

Jag brukar få lite ont i magen på långpassen men det brukar gå över, men denna gång gjorde det liksom inte det. Det var märkligt!

Nog om detta nu ska jag iväg på veckans andra dans fuego pass!